May 2007

Dag 1 – Osaka Kansai / Kyoto

Efter att i flera månader övat på Tarakolåten, lämnade jag & Snoffla Stockholm den 18 maj 2007 och flög iväg till Japan för första gången. En stor grej som visade sig att bli ännu större efterhand. T.o.m så pass att jag hittade landet jag längtar till mest hela tiden numera. Det var stor kärlek från första sekunden på Japansk mark med en hämtlatte i handen utanför Osaka Kansai flygplats. Det var varmt och luktade gott och vi var dödströtta, virriga och lyckliga över att vara i JAPAN!

Efter att ha fixat det värsta kaffesuget letade vi rätt på Railpasskontoret på tågstationen, som behändigt nog låg i direkt förbindelse med flygplatsen. Vi bytte ut våra tråklappar mot det riktiga tågpasset som var pyntad med Hokusais fantastiska “Vågen” och sen skulle vi hitta vårt tåg till Kyoto.
Allt gick förvånandsvärt smidigt och snart satt vi på vårt livs första Japanska tåg. Inte Shinkansen men väl en Limited Express (tokkyu) som tog oss direkt till Kyoto på dryga timmen. Framme vid Kyoto station satte vi oss en stund på Café du Monde och tittade på folk som kom och gick genom stationen (som btw var fantastiskt fin!). Efter ett par liter kaffe och några roliga donuts som smakade pappkartong kände vi oss redo att leta rätt på vårt ryokan.

Ute var det inte längre precis den sommarvärmen som vi hade mötts av på flygplatsen, och det t.o.m regnade en skvätt ibland, men vi tog vår karta och började släpa på våra resväskor. Med lite hjälp av Kyotobor och med en handritad karta vi fick av en äldre man, så hittade vi faktiskt fram ganska snabbt. Tror att vi gick bara vilse en gång.
Ryokanvärden och hans mamma var extremt trevliga och visade oss basics i hur man gör saker och ting i Japan. Första man gjorde var att ta av sig skorna, lägga dom på en hylla och istället använda dom framlagda tofflorna. Hala och lite för stora var dom och lite småjobbiga i den branta trappan upp till vårt rum, men vafan. Det funkade. Väl i rummet tog man av sig tofflorna också innan man gick in i rummet med tatamimattor på golvet. Aldrig sätta en toffla på en tatamimatta!

När man skulle på toa fick man byta tofflorna mot speciella toatofflor som var framlagda utanför. Givetvis.
Det fanns två olika toaletter i huset: en västerländsk modell och den japanska varianten med en porslinsskål i golvet och ett handtag att hålla sig fast vid. Den västerländska varianten var en fiffig konstruktion med uppvärmd sits (standard i Japan) och ett “tvättfat” ovanför där man kunde tvätta händerna vid varje spolning. Detta var bara en första encounter med dom japanska toaletterna, för fler fantastiska toaupplevelser skulle följa…med ytterligare en anledning till att falla hårt för detta skumma land.

Våra futonbäddar var redan framlagda på golvet (på många ryokans läggs dom fram på kvällen och städas undan varje morgon. på Yuhara fick dom ligga kvar.) och efter toatesterna och lite allmän snokande i husets faciliteter drog vi ut på stan en vända. Aströtta var vi men tänkte att det är nog bäst att hålla sig vaken ett tag till, sova gott hela natten och förhoppningsvis känna sig normal dagen efter.

Så vi vandrade runt på smågator och  åt vår första riktigt Japanska mål mat på ett underbart högljutt ställe. Med lite hjälp av personalen så beställde vi något som vi inte hade nån aning om vad det var och fick varsin skål av nånting med en tillhörande skål ris. Där och då blev vi även kära i den Japanska maten. Sen tittade vi in Higashi Honganjitemplet och började inse att Japanernas värld är full av detaljer. Det finns inte den minsta ting som inte är värd att noteras och lägga ner lite ansträngningar och finputs  på.

Och allting var rent, snyggt och prydligt. Så min första inhandlade pryl var en liten portabel askkopp.  Skulle aldrig falla mig in att röka på gatorna och fimpa vart som helst. Och man var inte högljudd eller trängde sig heller. Man bugade mycket utan att ens egentligen mena att göra det för det finns regler i bugandet också och vi hade förmodligen den felaste vinkeln av alla i hela världen, men man gjorde det automatiskt överallt ändå så fort man hade med folk att göra. Så även om Japanerna tyckte att man var fånig så måste dom ha fattat hur väl man menade och hur respektfull man försökte vara. Eller hur? Alltid roar man någon:) Och man sa sumimasen (ursäkta mig, förlåt) till höger och vänster också. Hela tiden.

Väl tillbaka på ryokan tuppade jag av så fort jag fick ner mitt huvud på den lilla hårda bönsäcken vi hade som kudde (våra täcken var däremot underbara och fluffiga) men Snoffla blev ivägjagad  av ägarens mamma till att ta ett bad. Ett Japanskt sådant. Hon gick iväg iklädd sin yukata och jag somnade på stört.

» KYOTOBILDER