Upp tidigt och iväg mot stationen för vi skulle åka till Fushimi Inari Taisha. Hade sett dom röda Toriigångarna i “En geishas memoarer” och dit skulle vi alldels givet. Men först: FRUKOST!
En bit bort från Yuhara ryokan låg ett ställe där vi beställde och betalade vår frukost i en automat. Åter igen hade vi inte mycket till en aning, men fattade ändå så mycket att det var en Japansk frukost vi skulle ha och sen dess gick vi till samma ställe så länge vi stannade i Kyoto. Frukosten bestod av en god laxbit (shiozake), diverse inlagda saker (tsukemono), sjögräs (nori) , misosoppa, en skål med ris och kallt grönt té. Bara att greppa pinnarna och äta upp. Efteråt åt vi frukost nr. 2 på ett café med vofflor, salt frukt med gelébollar och massor med kaffe (konstiga tédrinkar för Snoffla).
Kaffet i Japan är helt suveränt btw! Jag hade trott att man ska bli hänvisad till kedjor som Starbucks och dyl för att få sig en anständig kopp. Baserat på det faktum att det dricks så mycket grön té i landet. Till allting och vid alla tillfällen. Så tänkte väl att kaffet skulle vara bortprioriterad. Men så var det inte alls och överallt var kaffet faktiskt jättegott. Jippi!
På närköpen och automater (som finns överallt) fanns en massa olika sorters burkkaffe för 110-150 yen, både kallt och hett, med eller utan mjölk och socker. Dom funkade också alldeles utmärkt och fanns att få tag på precis när som helst, var man nu bara råkade befinna sig. Det var liksom aldrig brist på kaffe.
En sida som reccar Japansk burkkaffe: http://www.chinmusicpress.com
När vi hade tankat och var mätta och nöjda, letade vi rätt på tåget till Fushimi Inari. Vi tog fel tåg bara en gång för vi hade inte riktigt fattat skillnaden mellan olika tåg. Vi var på rätt perrong, tog ett tåg som var på väg åt vårt håll men susade förbi stationen vi skulle hoppa av på. Vi hade tagit en Rapid (kaisoku) istället för ett lokaltåg (kakueki-teisha eller futsu-densha) som stannade vid varje station. Ingen (större) panik, utan vi hoppade av tåget och tog rätt tåg tillbaka.
Fushimi Inari Taisha var fantastiskt. Speciellt när man kom iväg från dom mest folktäta delarna så blev det en häftig runda bland heliga rävar (kitsune), toriigångar och bambuskogar. Snoffla som måste ha en stadig tillförsel av näring petade i sig en portion kalla sobanudlar serverade i en kantig bambulåda. Vi hamnade även mitt i nån religiös seremoni mitt i skogen och filmade lite i smyg. Efter att ha vandrat runt i timmar shoppade vi loss i souvenirbutikerna innan vi tog tåget tillbaka till Kyoto. Snoffla hade glömt sin kamera nånstans under shoppingrundan, men den återfanns i en butik där hon hade provat kläder och glömt den i provhytten. Nån kund hade hittat den och lämnat till personalen. Ytterligare en sak med Japan: folk i allmänhet rör inte andras grejer. Fantastiskt!
Väl tillbaka i Kyoto hittade vi vårt första kaiten zushi, sushi på rullband. Billigt och gott så man dog en smula. Tallrikarna har olika mönster och färger beroende på vilket pris dom har, men samlar sina tomma tallrikar i en hög och slutsumman räknas fram på dom när man är klar. Varför har vi inte sånt i Stockholm?? Btw så var inte sushiställen så himla lätta att hitta till en början. Många matställen hade en monter med plastmat utanför så man såg direkt vilken typ av mat som serverades, men sushiställen gjorde i regel inte så. Dom bara låg och tryckte lite anonymt bakom tygskynken…
Sista vi gjorde var att leta rätt på ett mangacafé för att fixa lite med bloggen. Vi hittade ett dygnet runt ställe nära stationen, skaffade medlemskort och blev anvisade till vårt bås. Sen var det bara att surfa loss och hämta så mycket gratis dricka man bara orkade trycka i sig.
På väg till ryokan hittade vi också ett Mini Stop där vi handlade en massa fantastiska godsaker ifall vi skulle bli sugna på nånting senare. Där hittade jag den Japanska Snabbköps Puddingen som sen blev ett måste varje kväll. Lite som brylépudding men ändå inte…krämigt och äggigt var det och supergott. Köpte 2 så jag hade en på morgonen också.